Ända sedan igår när jag fick reda på vad som har hänt med mitt kusinbarn och jag inte blivit kvitt den gnagande känslan i bröstet. Varför var han tvungen att vara där, varför var just han tvungen att hålla i bomben? Varför kunde han inte bara sitta hemma den kvällen?

Jag kan inte sluta tänka på att han aldrig mer i hela sitt liv kommer ha sin tumme och sitt pekfinger på plats. Han kommer alltid att bara ha en halv hand. Han kommer inte ha chans att få välja sitt jobb p.g.a av sitt "handikapp". Mamma har pratat med sin syster (hans mormor) och tydligen är han fortfarande chockad och förstår inte riktigt vad som har hänt än. Han har inte förstått att han bara har en halv hand. Jag vill inte tänka mig hur han kommer att må när han förstår det och när han märker att han inte kan göra vissa saker p.g.a av det. Han kommer må så otroligt dåligt. Skulle jag gissa på, själv har jag aldrig sprängt bort en hand så jag vet inte hur det känns efteråt.

Men jag hoppas att han får komma hem snart och att jag och mamma kan åka och hälsa på han. Jag måste få se att han lever för att kunna bli av med den här förbanade oron, ilskan och rädslan. För mig är det fortfarande ganska ofattbart. Att det hände mitt kusinbarn. Vi lekte jämt när vi var små, vi sa tillochmed att vi skulle gifta oss. Vi hängde verkligen ihop och vi hade roligt. Men ju äldre vi blev ju sämre blev kontaken oss emellan. Men under två år gick vi i samma skola, högstadiet och vi sågs ofta. Vi hälsade och drev med varandra när vi sågs och jag var faktiskt stolt över att ha honom som min släkting. Jag kände då och jag känner nu att jag skulle kunna göra vad som helst för den grabben! Jag ser honom som en lillebror och skulle kunna offra så otroligt mycket för honom. Det var inte länge sen vi pratade på msn, det var inte länge sen jag såg honom. Han satt med sina kompisar och han såg så glad ut.

Jag hoppas verkligen att han kommer fortsätta att vara så glad och uppskatta livet. Men jag hoppas också att detta var en väckarklocka, att detta har fått honom att lära sig och lugna ner sig. Jag vet bara inte vad jag hade gjort om det hade gått värre, om han kanske inte hade kommit undan så lindrigt som han ändå gjorde.

Men även jag förstår att han bara är 15 och saker som man inte får göra är kul i den åldern. Jag har inte heller alltid varit guds bästa barn men jag har aldrig gjort något som har gjort att mitt liv var i fara. Jag har många gånger varit på väg att gå över gränsen men ändå aldrig riktigt gjort det. Jag önskar att han också hade stannat innanför gränsen. Men han satte sitt liv i fara och det är jag så arg på honom för! Jag vet att det kanske inte är rätt av mig att vara arg på honom, han har fått straff nog (minst sagt). Men jag kan inte rå för det. Det är nog rädslan och oron som speglar sig i ilska.

Han kommer aldrig att vara ensam, han har alltid mig.