Skillnaden mellan att vara kär och att get carried away av känslorna är nog inte så stor men ändå är det två helt skilda saker. Att vara kär håller i sig och att känslorna leker med en kan gå över på nolltid. Båda har sina fördelar respektive nackdelar, eller hur?

Jag har (och är) varit kär i samma person i snart ett år. En kort tid, kanske ni tycker. Men för mig är det plågsamt, som en tagg i hjärtat som, varje gång jag tänker på hans namn, gör sig påmind. Jag kan fortfarande se tillbara på våra minnen och le men det leendet kan snabbt ersättas av tårfyllda ögon när jag kommer på att vi kanske aldrig mer kommer skapa fler minnen ihop. Smärtan man känner när sitt livs största kärlek vänder en ryggen går inte att beskriva, det gör bara så ont så att man kan börja tro att han har slitit ut hjärtat ur kroppen på en och stampat på det.

Men så kommer det en annan grabb och känslorna börjar löpa amok men man kan inte riktigt säga att det är på riktigt, det är nog bara något för stunden. Och man vet att man alltid kommer jämföra de nya killarna med the love of my life. Och helt ärligt, erkänner man någonsin för sig själv att de är bättre än Han? Nej.

Nu är jag någonstans emellan de här två stadierna och jag kan inget annat än hoppas och hålla tummarna för att alla kommer gå ur denna situation med relativt hela hjärtan.